Hur många kontinentalplattor finns det på jorden
Plattektonik
Plattektonik, egentligen platt-tektonik, (från grekiskans τεκτων, tekton, "en liksom skapar") existerar enstaka geologisk teori likt utvecklats på grund av för att förklara fenomenet kontinentaldrift, detta önskar yttra för att jordens kontinenter ej existerar oföränderligt positionerade vid jordens yta utan rör sig inom förhållande mot varandra samt ständigt bildar nya kombinationer.
Enligt plattektonikteorin består den yttersta delen från jordens inre från numeriskt värde lager, den utanpåliggande litosfären samt den inre astenosfären. Plattektoniken uppkom utifrån numeriskt värde skilda geologiska observationer: spridningszoner samt kontinentaldrift.
Idéhistoria
[redigera | redigera wikitext]Idén framkastades ursprunglig från Alfred Wegener1912. inom Amerika fanns motståndet mot kontinentaldriften kompakt. Amerikanen Reginald Daly gav dock 1926 ut boken Our Mobile Earth var denne redovisade Wegeners teori inom ett positiv anda. flera europeiska geologer insåg för att teorin förklarade både bergskedjeveckningen samt andra geologiska bekymmer, varför dem mottog den väl. Alpgeologerna ägde konstaterat stora överskjutningar likt visade för att Alperna ägde uppkommit genom kollision mellan Afrika samt Europa. Kontinentaldriften kom även in inom läroböcker såsom inom Wilhelm RamsaysGeologins grunder, 3:e upplagan 1931 (omarbetad från Pentti Eskola m.fl.) samt inom Arthur Holmes' Principles of Physical Geology, 1944. Holmes föreslog även den riktiga förklaringen, nämligen konvektionsströmmar inom den trögflytande manteln kring jordklotets kärna. Alexander L. ni Toit inom Sydafrika fann således stora likheter mellan geologin inom Sydafrika samt Sydamerika för att dessa kontinenter tidigare måste äga hängt ihop. 1937 gav han ut boken Our kringirrande Continents, (våra vandrande kontinenter). Även geologerna inom land samt Australien accepterade teorin. varenda ägde invändningar mot mekanismen dock teorier existerar inom regel ofullgångna då dem presenteras. flera geologer sökte även mera bevis på grund av teorin, likt idag alltså existerar allmänt tillåten (detta hände dock ursprunglig efter för att Tuzo efternamn utvecklade Wegeners teori beneath 1960-talet).
Nyckelprinciper
[redigera | redigera wikitext]Uppdelningen inom litosfär samt astenosfär baseras vid deras skillnader inom mekaniska attribut. Litosfären existerar kallare samt stelare, medan astenosfären existerar hetare samt mekaniskt sett svagare. Uppdelningen bör ej förväxlas tillsammans den kemiska uppdelningen från jordens inre inom (inifrån samt ut) kärna, mantel samt skorpa. Nyckelprincipen inom plattektonikteorin existerar för att litosfären existerar uppdelad inom en antal individuella plattor, vilka "flyter" vid den vätskeliknande astenosfären. Astenosfärens vätskeliknande attribut låter dem tektoniska plattorna förflytta sig samt deformeras vid olika sätt.
Där numeriskt värde plattor träffas uppstår stark geologisk handling såsom jordbävningar, vulkanutbrott samt tillkomsten från djuphavsgravar. dem flesta från jordens aktiva vulkaner existerar belägna nära plattgränser, mot modell längs kanten från stillahavsplattan - området omkring Stillahavsbäckenet kallas ibland till ring of fire[1].
En kontinentalplatta består inom regel från numeriskt värde mot tre olika typer från jordskorpa, kontinental skorpa samt havsrelaterad skorpa. Exempelvis består den afrikanska plattan, från detta likt oss uppfattar likt den afrikanska kontinenten samt dem angränsande havsbottnarna inom sydöstra Atlanten samt västra från indien oceanen. dem båda typerna från jordskorpa äger olika sammansättning, tjocklek samt densitet, såsom existerar beroende från hur bergarterna dem existerar uppbyggda från äger bildats.
Olika typer från plattgränser
[redigera | redigera wikitext]Det finns tre typer från plattgränser, karaktäriserade från hur plattorna rör sig inom förhållande mot varandra. dem olika typerna från gränser existerar förknippade tillsammans med olika typer från fenomen nära jordytan. dem olika typerna är:
- Omvandlingsgränser var plattorna glider längs varandra.
- Divergerande gränser var plattorna rör sig ifrån varandra.
- Konvergerande gränser (kollisionsgränser) var plattorna kolliderar samt bildar antingen subduktionszoner, var den en plattan trycks ner beneath den andra, alternativt områden var plattorna pressas ihop samt bildar bergskedjor.
I områden var mer än numeriskt värde plattor träffas uppstår mer komplexa situationer.
Varje skiva omges från enstaka kombination från dessa tre gränstyper, samt även angående jordens yta existerar konstant mot storlek är kapabel plattornas individuella storlek öka alternativt minska. Detta beror vid hastigheten hos konvergensen respektive divergensen längs plattans ränder. Exempelvis växer den antarktiska samt den afrikanska plattan, medan Stillahavsplattan krymper.[2] inom dessa zoner uppstår spänning liksom slutligen resulterar inom jordbävningar alternativt vulkaner. tillsammans färsk elektronisk mätning (deformationsmätning) från den spänning vilket uppstår förmå man förutse tillsammans enstaka viss felmarginal då nästa jordbävning/vulkanutbrott skall ske.
Omvandlingsgränser
[redigera | redigera wikitext]Omvandlingsgränser, transforma, alternativt konservativa plattgränser kallas dem gränser mellan tektoniska plattor var plattor varken nybildas alternativt förstörs.[2] Den primära rörelsen existerar ett glidning mellan plattorna. San Andreasförkastningen existerar en modell vid enstaka transform plattgräns.[2]
Divergerande gränser
[redigera | redigera wikitext]Vid divergerande, alternativt konstruktiva plattgränser separeras litosfärplattorna, samt magma väller upp samt bildar fräsch berggrund.[2] dem flesta divergerande plattgränser finns vid botten av havet, var dem bildar spridningsryggar, exempelvis Mittatlantiska ryggen.[2] Spridningsryggarna, såsom består från relativt nybildad, samt kvar varm berggrund besitter vid bas från sin högre temperatur enstaka något lägre densitet, samt flyter därför högre vid manteln än den äldre, mer avsvalnade havsbottnen.[2] detta tar ungefär 80 miljoner kalenderår innan avsvalningsprocessen existerar helt klar.[2] Spridningstakten varierar på grund av olika spridningsryggar, dock 5 cm/år existerar enstaka typisk spridningstakt.[2]
Utöver spridningsryggar inom haven finns divergerande plattgränser även vid kontinenterna. en modell vid enstaka sådan existerar Östafrikanska gravsänkesystemet.[2] var den arabiska plattan rör sig försvunnen ifrån den afrikanska bildades Röda havet genom identisk process till cirka 20 miljoner tid sedan.[2]
Konvergerande gränser
[redigera | redigera wikitext]Konvergerande, alternativt destruktiva plattgränser finns inom tre typer, såsom utgör dem tre tänkbara kombinationerna från sammankomst mellan kontinental- samt oceanplatta. var enstaka oceanplatta samt ett kontinentalplatta träffas kommer den tyngre oceanplattan glida in beneath kontinentalplattan.[2] Denna process kallas subduktion, samt den subducerande oceanplattan drar tillsammans med sig ett sektion vätska ner inom astenosfären var detta bidrar mot enstaka sänkt smältpunkt på grund av bergmassan inom plattan.[2] Uppsmält ämne stiger sakta upp igenom överliggande ämne, samt bildar enstaka kedja från vulkaner inom den överliggande kontinentalplattan.[2]
Där numeriskt värde oceanplattor träffas existerar resultatet många likt fallet tillsammans med ocean-kontinentalplatta, bortsett ifrån för att den uppsmälta magman bildar vulkaner vid botten av havet, vilket efter en tag växer upp samt bildar enstaka kedja från vulkanöar.[2] Denna öbågen befinner sig vanligen mellan 10 samt 30 mil ifrån ett djuphavsgrav likt utgör kilen mellan plattorna.
Där numeriskt värde kontinentplattor träffas existerar båda plattorna från liknande densitet, samt ingen existerar benägen för att sjunka beneath den andra. Därför kolliderar dem, samt bildar enstaka fjäll. Himalaya, var världens högsta bergstoppar finns, bildades vid detta vis då den från indien kontinentalplattan kolliderade tillsammans med den eurasiska kontinentalplattan. Även exempelvis Alperna samt Ural besitter bildats vid detta vis.[2]
Drivkrafter på baksidan plattrörelser
[redigera | redigera wikitext]Den energi liksom behövs på grund av för att driva rörelserna hos tektoniska plattor kommer ifrån kärnan, samt förmedlas via mantelkonvektion.[3]
Superkontinentcykeln
[redigera | redigera wikitext]Superkontinentcykeln existerar benämningen vid en kretslopp inom plattektoniken var all landmassa ansamlas inom superkontinenter, bryts upp inom mindre kontinenter vilket sprids ovan jordens yta. Efterhand ansamlas kontinenterna igen mot ett färsk superkontinent. Dagens kontinenter fanns förenade inom den senaste superkontinenten, Pangea, liksom fanns mellan 300 samt 200 miljoner kalenderår sedan.[4] Superkontinenten likt fanns dessförinnan, Rodinia, bildades till ca 1000 miljoner tid sedan samt bröts upp på grund av ca 750 miljoner kalenderår sedan.[5]
Mätning från plattrörelser
[redigera | redigera wikitext]Rörelserna hos tektoniska plattor kunna inom huvudsak betraktas vid numeriskt värde vis; relativt varandra, samt helt position vid jordgloben.
Relativa rörelser
[redigera | redigera wikitext]Det finns flera metoder till för att mäta relativa plattrörelser. tillsammans med hjälp från satelliterna såsom utgör GPS-nätet är kapabel relativa rörelser bli mättad genom för att avståndet mellan fixa mätpunkter vid olika sidor från plattgränser mäts tillsammans med jämna mellanrum.[6] Noggrannheten på grund av detta existerar inom millimeter per år.[7] ett ytterligare teknik kallas långbasinterferometri, alternativt VLBI, använder radioteleskop till för att mäta in väldigt avlägsna kvasarer, inom rymden. Mätningen görs vid en par olika platser vid jorden, samt då dessa konsekvens jämförs är kapabel lägesförändringar beräknas. Metoden äger ett noggrannhet vid ungefär 2 cm.[6] Ytterligare enstaka mätmetod bygger vid för att historien till jordens område runt en magnet där magnetiska krafter verkar existerar känd, något liksom är kapabel korreleras tillsammans med linjemönster vid havsbottnen. Denna teknik förmå ge rörelsemedelvärden ovan miljontals år.[6]
Absoluta rörelser
[redigera | redigera wikitext]Studier från vulkankedjor vilket härstammar ifrån mantelplymer, är kapabel ge ett genomsnittshastighet ovan tiden. Hawaii existerar en modell vid den yngsta delen från enstaka sådan kedja, 300 mil utdragen, liksom bildats beneath 65 miljoner kalenderår. Detta ger ett genomsnittshastighet vid cirka 5 cm per kalenderår. Beräkningen förutsätter för att mantelplymen besitter ett fix position.[6] Metoden begränsas även från för att detta finns erhålla hetfläckar, samt för att dateringen bara är kapabel ske ifrån samt tillsammans med den äldsta daterade hetfläcksvulkanen, 130 miljoner tid gammal.[7]
Tektoniska plattor
[redigera | redigera wikitext]Alla tektoniska plattor äger ej tydliga avgränsningar, därför existerar detta svårt för att ange detaljerad hur flera plattor detta finns. dem största, huvudsakliga plattorna är:
Dessa mindre plattor existerar även från innebörd
Magnetiska linjemönster vid havsbottnen
[redigera | redigera wikitext]Paleomagnetism kallas ett teori vilket bygger vid för att den magnetiska riktningen hos nybildad berggrund stämmer överens tillsammans med jordens område runt en magnet där magnetiska krafter verkar nära detta tillfället, samt för att riktningen bibehålls. ifall magnetriktningen hos äldre berggrund ej stämmer överens tillsammans jordens nuvarande område runt en magnet där magnetiska krafter verkar är kapabel latituden likt berggrunden bildades vid beräknas, samt ifall denna ej stämmer överens tillsammans nuvarande latitud existerar detta en många starkt bevis vid för att kontinentalplattorna rör sig.[8]
Upptäckten från magnetiska linjemönster (ränder tillsammans alternerande magnetisk polaritet) samt för att mönstren existerar symmetriska vid bägge sidor ifall mittoceaniska ryggar antydde för att detta fanns en samband mellan dessa numeriskt värde fenomen. 1961 började vetenskapsmän teoretisera för att dem mittoceaniska ryggarna markerade strukturellt svaga zoner var havsbottnen slets itu. färsk magma ifrån jordens inre stiger därefter upp genom dessa svaga zoner samt bryter allteftersom igenom den tunna skorpan till för att producera färsk botten av havet. Den på denna plats processen vilket senare kallats oceanbottenspridning supportas från flera indicier:
- Vid alternativt nära kammen vid dem mittoceaniska ryggarna existerar havsbottnen många ung samt den blir progressivt äldre eftersom man rör sig ifrån ryggkammen.
- Den yngsta havsbottnen äger ständigt dagens magnetiska polaritet.
- Ränder inom havsbottnen sidled tillsammans ryggkammen alternerar inom magnetisk polaritet (normal-omvänd-normal, etc.).
Genom för att förklara både dem zebraliknande magnetiska linjemönstren samt uppkomsten dem mittoceaniska ryggarna vann teorin snabbt popularitet. Dessutom kom havsbottnen för tillfället för att behärska användas vilket ett naturlig "inspelning" från hur jordens område runt en magnet där magnetiska krafter verkar besitter bytt polaritet förut. detta spekuleras inom för att enstaka liknande process enstaka gång förmå äga funnits vid Mars, titta Mars geologi.
Genomslag samt ställning eller tillstånd idag
[redigera | redigera wikitext]Plattektonik existerar den inledande teorin vilket länkar dem processer vilket bildat flera från dem särdrag man idag förmå titta vid jordytan. Teorin ger förklaringar på grund av bildandet från bergskedjor, jordbävningar, vulkaner samt även förekomster från malm samt fossil från utdöda djur.[6] Även angående huvuddragen existerar kända samt allmänt accepterade saknas ännu vissa pusselbitar till för att fullständigt förklara jordens dynamiska processer.[6]
Referenser
[redigera | redigera wikitext]Noter
[redigera | redigera wikitext]- ^Gates, s 191
- ^ [abcdefghijklmno] Tarbuck, Lutgens s 54-60
- ^Kearey, Klepeis, Vine, s 403-406
- ^Selley, Cocks, Plimer, uppslagsord Pangaea
- ^Selley, Cocks, Plimer, uppslagsord PRECAMBRIAN/Vendian and Ediacaran
- ^ [abcdef] Tarbuck, Lutgens s 62-65
- ^ [ab] Andréasson, s 30-40
- ^Kearey, Klepeis, Vine, s 64-71
Tryckta källor
[redigera | redigera wikitext]- Andréasson, Per-Gunnar, red (2006) (på svenska). Geobiosfären, ett introduktion (Första upplagan:1). Studentlitteratur. Libris10168544. ISBN 91-44-03670-1
- Gates, Alexander E.; Ritchie, David (2007). Encyclopedia of Earthquakes and Volcanoes, Third Edition. ISBN 0816063028
- Kearey, Philip; Klepeis Keith A., Vine Frederick J. (2009) (på engelska). Global tectonics (3. uppl.). Oxford: Wiley-Blackwell. Libris11328668. ISBN 978-1-4051-0777-8
- Selley Richard C., Cocks L. R. M., Plimer inom. R., red (2005) (på engelska). Encyclopedia of geology (Första upplagan). Amsterdam: Elsevier Academic Press. Libris9646549. ISBN 0-12-636380-3 grupp 4 s 340-349
- Tarbuck; Lutgens (2008) (på engelska). Earth -an introduction to physical geology (Nionde upplagan). Pearson Prentice entré. ISBN 0132410664